Publicerat 3.6.2020
Skribent: Ilppo Vuorinen / Sakari Alhopuros stiftelse

Avsikten med detta inlägg är inte främst att redogöra för bedömningen av ansökningarna, utan snarare att beskriva de tankar som kom upp i olika sammanhang och som diskuterades inom stiftelsen under våren. Vad uppfattade den som läste ansökningarna som en god vetenskaplig idé? Vad var gemensamt för de ansökningar som slutligen var framgångsrika? Det grundläggande var den sökandes kompetens, en stark forskningsmiljö samt ett vetenskapligt hållbart forskningsämne. Ämnet hade sammanfattats i en formellt fullständig forskningsansökan som omfattade bland annat frågor relaterade till etik, statistik och publicering. De ansökningar som gick vidare i processen valdes ut efter att dessa grundläggande faktorer övervägts. Därefter återstod ännu ett stort antal mycket bra forskningsplaner. Vid bedömningen av dem fokuserade vi på följande synpunkter.

TVÄRVETENSKAPLIGHET som kom till uttryck till exempel i att ansökan gällde både medicin och miljövetenskap. Ett annat drag som tyder på samma sak är att man i ansökan använde statistik om befolkningens eller faunans livscykel, så att studien i slutändan ledde till att miljörelaterade eller etiska värderingar lyftes fram med hjälp av naturvetenskaper.  

AKTUALITET som framkom exempelvis i att man i ansökan redan hänvisade till färsk coronaforskning trots att ansökningstiden gick ut ett par veckor innan undantagstillståndet började. Virusforskarna deltog också i övrigt aktivt i ansökningsprocessen och vi fick in flera ansökningar relaterade till virusforskning. Det fanns också flera forskningsprojekt i anslutning till mikrober i olika organismgrupper. Mikrobernas betydelse för människan börjar småningom bli bekant bland annat tack vare Pentti Huovinens arbete och offentliga framträdanden. Däremot har ämnet först nu börjat komma upp på den naturvetenskapliga sidan, inom ekologin. Fältet är ändå alltjämt förvånansvärt omfattande, eftersom forskningen om till exempel växternas eller insekternas mikrober alltjämt befinner sig i pionjärfasen. 

VETENSKAPSMANNENS ANSVAR, vilket innebär att vetenskap inte är bara underhållning, såsom F1-tävlingar eller ishockey – även om det givetvis inte heller är något fel på underhållning. Det kan inte vara vetenskapsmannens skyldighet att producera så många publikationer som möjligt i så prestigefyllda serier som möjligt. I ansvaret måste också ingå att forskaren själv inser den egna forskningens betydelse och dryftar den i olika sammanhang, till exempel i sociala och politiska kontexter. Finlands grundlag innehåller till exempel några tydliga ord om miljöskydd: “Var och en bär ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet.” I bedömningsprocessen klarade sig de ansökningar bra där den sökande var medveten om sin forsknings betydelse för miljön och samhället. Man kunde rentav lite tillspetsat säga att man i högklassig ekologisk forskning också följer den gällande grundlagen och tar ansvar för forskningsobjektet, och detta gäller också för forskarna.

KONTRAST, dvs. hur arbetet skiljer sig från landskapet, med andra ord från forskningens huvudfåra. De studier som skapar en ny begreppsapparat och de forskningsplaner som utvidgar vetenskapsområdet hänger ofta med genom hela behandlingen av stipendieansökningar.  Det fanns ännu inga forskningsplaner relaterade till COVID-19 bland ansökningarna – ämnet lyckades överraska forskarna. Under coronavåren har det ändå tydligt kommit fram att det nog förts fram flera allvarliga varningar om en pandemi, rentav redan för fem år sedan. Det har också lyfts fram att det i coronaviruspandemin i själva verket är fråga om ett av mänsklighetens stora problem: överbefolkningen. Coronaepidemin är alltså ingalunda något nytt tema inom vetenskapen. Om våra erfarenheter från senaste vår visar något så är det att gamla och nya forskningsproblem ofta är sammanlänkade med varandra och att verkligen ny, unik forskning är mycket svår att åstadkomma.

Detta är alltså mina egna funderingar om senaste vår och de representerar inte nödvändigtvis stiftelsens uppfattningar.

 

Ilppo Vuorinen är professor emeritus från Åbo universitet. Under sin aktiva tid utförde Vuorinen bred forskning om miljöns tillstånd och förändring. Han arbetade främst inom havsforskning, bland annat på Södra ishavet och i Österjön. Dessutom deltog han i fästing- och borreliosforskningen och höll från början av 2000-talet kurser i marinbiologi vid Skärgårdshavets forskningsanstalt på Själö.