Publicerat 7.12.2023
Skribent: Saija Saarni
Bild: Shutterstock
Redigering: Viestintätoimisto Jokiranta Oy

 

En sedimentfälla är en ganska enkel anordning: den består av två rör som med hjälp av tyngder monterats vid bottnen. Rören påminner om de regnmätare som man har i trädgården och en stomme som förenar dem. Rören har placerats cirka 1,5 meter ovanför havsbottnen så att allt material som på det stället är på väg mot bottnen hamnar i rören.

Det finns totalt ett tiotal mätpunkter på båda sidorna av Kimitoön. På vårarna och höstarna töms samlarna, genomgår service och placeras ut på nytt. Det sediment som samlats i rören förs till geologiska avdelningen vid Åbo universitet för noggrannare undersökningar. Från sedimentet får man fram mycket information om vilka faktorer som påverkar Skärgårdshavets tillstånd nu och i framtiden.

 

Näsan säger mycket

Slutligen dyker en anordning upp till ytan och lyfts in i båten. När jag ser hur insamlingsrören ser ut vet jag genast att bottnen är syrelös. Lukten av ruttna ägg som sprider sig i båten bekräftar min observation: när organiskt material ruttnar i en syrelös omgivning ger det upphov till stinkande svavelföreningar.

Ett friskt, syrerikt sediment skulle vara brunt och knappast lukta någonting. Det svarta sedimentet förmedlar en hälsning från bottnen: Skärgårdshavets sänkor har till följd av övergödningen drabbats av en allt mer utbredd syrebrist – och dessutom hotas havets ekologiska tillstånd av mikroplaster.

 

 

 

 

 

Redan en snabb blick räcker till för att få en uppfattning om förhållandena på havsbottnen. Ett insamlingsrör som legat i syrelösa förhållanden är som nytt. Ingenting trivs i syrelösa djup. I floddeltats grumliga men syrerika vatten har klubbpolypen tagit över vår anordning som växtunderlag.

 

Mer information om skyddsåtgärdernas effekt

Mikroplaster är mindre än fem millimeter stora plastpartiklar, som antingen avsiktligt tillverkats som sådana eller uppkommit till följd av nedbrytning av plastprodukter. Numera vet vi att mikroplaster finns nästan överallt – i luften, i glaciärerna, i haven och i sjöarna.

Ett problem vid bedömningen av vilken risk mikroplasterna orsakar är att vi inte vet hur snabbt mikroplasterna ökar i miljön. Det finns förslag om hur man ska förhindra att plaster hamnar i miljön, men tillsvidare ökar alltjämt både produktionen och användningen av plaster.

Med sedimentfällor kan vi mäta exakt hur många mikroplastpartiklar som skiktas på ett visst havsområde under en månad eller ett år. Genom att mäta plastskikten under flera års tid kan vi uppskatta var, varför och hur snabbt plastskikten uppkommer. Samtidigt får vi information om huruvida våra skyddsåtgärder och den reviderade lagstiftningen påverkar skiktningens hastighet i fråga om mikroplaster. Är våra åtgärder effektiva eller tillräckliga?

Ett dylikt mätmaterial utgör en god grund för pålitliga prognoser. När ekologerna utreder hur väl olika organismarter tål plast kan vi prognostisera när vi kommer att nå gränsen för ekologisk hållbarhet om vi fortsätter som i dag.

 

 

 

 

Mikroplastpartiklar och -fibrer som hittats i sedimentet.

 

 

Mest förpackningsplast i miljön

Den klump som lyfts upp i båten utanför Salo ser mer ut som en teddybjörn än som en forskningsapparat. Klubbpolypen har valt samlaren till sitt växtunderlag. I vattnet finns nog syre, men inte tillräckligt med ljus för alger. Vattnet är grumligt på grund av belastningen av suspenderat material, men ån för också med sig annat ut i Halikkoviken. Globalt har man kunnat slå fast att åar och floder är en viktigaste transportrutten för mikroplaster ut i världshaven.

Även utanför Salo är fenomenet tydligt: mikroplasternas skiktningshastighet är snabbast vid flodmynningarna. Skiktningen påverkas också av många andra omständigheter, såsom årstiden, isläget, djupet och strömningshastigheten. Hur många plastpartiklar fanns det då i mina mätningsrör? Mängden varierar stort från ett fåtal till några hundra partiklar utanför Salo vid Halikko ås och Uskela ås mynningar. Också användningen av plast återspeglas direkt i miljön. I världen tillverkas mest förpackningsplaster såsom polyetylen och polypropylen. Dessa plaster finns det också klart mest av i sedimentfällorna i Halikkoviken.

 

 

 

 

 

FD, docent Saija Saarni arbetar vid geologiska avdelningen vid Åbo universitet där hon forskar i klimat- och miljöförändringens inverkan på skiktningsförhållandena i vattendrag. Hennes forskning fokuserar på utredningen av faktorer som styr mikroplasternas siktningshastighet. Saarni disputerade för doktorsgraden år 2017. I sin doktorsavhandling utredde hon klimatets och avrinningsområdets inverkan på sedimenteringen.

Bild: Åbo universitet / Hanna Oksanen

 

 

 

 

Länkar:

https://www.mustread.fi/artikkelit/mikromuovit-kuriin-mutta-miten/

https://link.springer.com/article/10.1007/s11368-023-03465-3

https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0025322721002838