Salthalten anses vara den viktigaste miljöfaktorn för Östersjöarternas spridning, antal och mångfald. Hittills har den studerats huvudsakligen som en bakgrundsfaktor vars effekter på ekosystemet visar sig indirekt – närmast via förändrat artbestånd. De senaste årtiondenas insamlade material antyder dock att det bakom förändringarna även kan finnas någon annan faktor med koppling till havsvattnets salthalt, som jod, vars effekter i Östersjön hittills inte har studerats.

Jod är ett nödvändigt spårämne för sköldkörtelns produktion av hormoner. Utöver för människan är de hormoner som sköldkörteln producerar livsviktiga även för regleringen av övriga ryggradsorganismers och till och med ryggradslösa organismers fysiologiska funktioner. Långvarig brist på jod stör sköldkörtelns funktion och leder till olika störningar och sjukdomar i ämnesomsättningen. 

Det finns gott om jod i oceanerna, och mest vet man om jodmängden och dess betydelse i dem. Däremot finns det påtagligt mindre information om variationerna i mängden jod och deras effekter i brackvattenhav som Östersjön. Eftersom jodmängderna i sötvattensystem är låga är den viktigaste källan för jod till Östersjön saltpulserna via de danska sunden, vilka har minskat i antal under de senaste årtiondena.

Syftet med mitt forskningsprojekt, finansierat av Sakari Alhopuros stiftelse, är att utreda vad de eventuella förändringarna i jodmängden betyder för Östersjöns ekosystem. Projektet utgår från ett miljömaterial insamlat under flera årtionden och det behov iakttagelserna gav upphov till att granska klimatförändringens inverkan även ur detta perspektiv. Forskningsprojektet är uppdelat på delarbeten inom vilka jodens och sköldkörtelhormonernas tidsmässiga och regionala variation kartläggs med tvärvetenskapliga metoder. Vid Åbo universitet har det bedrivits forskning om strömmingens fortplantning allt sedan 1980-talet. Därför inriktas studierna särskilt på strömmingen för att utöver den tidsmässiga och regionala variationen även få fram så mycket detaljerad information som möjligt om vilken betydelse förändringarna kan ha för arternas fortplantning och överlevnad.
 

Strömmingen som indikator på förändring

Strömmingen, som är den dominerande fiskarten i våra öppna vatten, har för att vara en havsfisk anpassat sig förvånansvärt väl till de varierande och utmanande förhållandena i Östersjön. Ett exempel är att strömmingen kan föröka sig i nästan hela Östersjön – en lyckad förökning är den viktigaste förutsättningen för att arten ska förbli livskraftig i sin egen livsmiljö. Klimatförändringen utgör emellertid en utmaning för strömmingens anpassningsförmåga. Östersjöns vatten har under de senaste årtiondena blivit både varmare och sötare på grund av klimatförändringen. Detta har en direkt inverkan på fiskens fysiologi. Även indirekta förändringar orsakas bland annat via födan.

Utifrån den samlade informationen från de senaste årtiondena kan man anta att strömming kommer att påträffas i det finska vattenområdet även i framtiden, men sannolikt med annorlunda egenskaper. Tecken på kommande förändringar har redan märkts: strömmingen är till exempel avsevärt mindre och magrare än på 1980-talet.

Forskningsprojektet om jod är fortfarande i startgroparna, men redan de preliminära resultaten har gett oss ytterligare information om andra förändringar i strömmingen och dessa förändringars samband med observerade miljöförändringar. Det återstår att se vad dessa resultat tillsammans med information som samlas in om andra organismer röjer om Östersjöns tidigare och kommande förändringar.

 

 

 

Katja Mäkinen är forskardoktor och arbetar på Skärgårdshavets forskningsinstitut vid Åbo universitet. Hon disputerade 2019 vid Åbo universitet om klimatförändringens effekt på näringsnätet i norra Östersjön. Hon forskar vidare i ämnet bland annat inom ramen för ett projekt finansierat av Sakari Alhopuros stiftelse.

 

 

 

 

Länkar:

Strömmingsforskningen vid Åbo universitet https://sites.utu.fi/herringproject/.