Publiserat 1.10.2020
Skribent: Pentti Huovinen / Sakari Alhopuros stiftelse

Då universiteten och högskolorna varit fysiskt stängda har distansarbetet gett många forskare möjlighet att koncentrera sig på att skriva och läsa. De tekniska möjligheterna till forskningsarbete är utmärkta, eftersom det inte är så stor skillnad om arbetet utförs på universitetet eller hemma när man använder databaser.

Att universiteten stängde sina dörrar har också försvårat forskningsarbetet, i synnerhet den experimentella forskningen inom medicin och biovetenskap. När laboratorier och andra lokaler för forskning varit stängda, eller det krävts tillstånd för att arbeta i dem, har forskningen knappt framskridit alls. Även de kliniska patientundersökningarna har upphört eller fördröjts. Det återstår att se hur detta påverkar forskningen på längre sikt.

När undervisningen sker på distans blir det också svårare att rekrytera studerande – framtidens forskare. Utvecklingen av en ny forskargeneration har en lucka som motsvarar coronapandemins varaktighet. Den finländska forskningen är mycket internationell. Även om forskningssamarbete med utländska forskare kan bedrivas på distans har forskarnas mobilitet nästan helt stagnerat. Med tiden inverkar detta ofrånkomligen på forskningens kvalitet.

Även spontana möten mellan forskare har till största delen upphört. Man samlas inte längre i kafferum eller till måltider på samma sätt som tidigare. Möten mellan forskare är viktiga för nyskapandet. Det har sagts att många nya forskningsrön och innovationer inte kan bli verklighet om forskarna inte kan träffas fritt.

Själv skulle jag knappast vara professor om jag inte i slutet av 1980-talet i kafferummet i förbifarten fått mig berättat att makrolidantibiotikaresistenta A-streptokocker spritt sig i Åbos närområden. Jag minns vilken wow-upplevelse det var: detta hade bara hänt en gång tidigare i hela världen, på 1960-talet i Japan. Kollegan som smuttade på sitt kaffe och samtidigt slängde ur sig denna information förändrade min forskningskarriär.

Man ska inte heller undervärdera krisers betydelse för innovationer. Utan andra världskriget hade penicillinet knappast blivit tillgängligt för mänskligheten i så snabb takt. Coronapandemin har redan nu genererat en enorm mängd nya forskningsrön om virus smittomekanismer och på ett aldrig tidigare skådat sätt påskyndat utvecklingen av medicin och vaccin. Pandemin har också förändrat samhällets rutiner för att bekämpa smittsamma sjukdomar. Den rätta hostnings- och handhygienen har inpräntats hos alla.

Som läkare med infektionsdiagnostik som specialområde har jag med beundran följt utvecklingen av snabbdiagnostik. Nu kan Covid-19-smitta påvisas på några minuter med ett test som bara kostar cirka fem dollar. Och ännu snabbare tester är under utveckling.

När pandemin ger vika har vi kanske tillgång till ytterligare tester som ger läkaren möjlighet att redan på mottagningen berätta för patienten vilken mikrob som orsakat infektionssjukdomen. Då behöver vi inte längre vänta flera dagar på laboratorieresultat. Snabbdiagnostiken har stor betydelse för inriktandet av användningen av antibiotika. Med hjälp av den kan vi minska användningen av antibiotika och bekämpa spridningen av antibiotikaresistenta bakterier, den så kallade ”tysta pandemin”. Samtidigt tryggar vi antibiotikans effekt även för kommande generationer.

Pentti Huovinen, professor
Vice styrelseordförande
Sakari Alhopuros stiftelse