Publiserat: 2.9.2021

Om man bara följer coronadiskussionen kunde man lätt tro att spridningen av patogener via luften är något helt nytt och utmärkande endast för SARS-CoV-2-viruset som ger upphov till sjukdomen COVID-19. Det här är dock inte fallet, utan sedan decennier tillbaka vet man att exempelvis tuberkulos och influensa sprids via luften. Varför har då just COVID-19 blivit fokus för forskningen om den luftburna spridningen av patogener?

För det första har COVID-19 orsakat den mest svårhanterliga pandemi som drabbat oss under de senaste decennierna. Att pandemin blivit så utdragen och spridit sig så snabbt förklaras långt med att patogenerna kan spridas mellan människor via luften. Den luftburna spridningen är en faktor som man kan påverka genom samhälleligt beslutsfattande – bland annat genom begränsningar och munskyddsrekommendationer. Andra viktiga orsaker till den snabba ökningen av coronafallen är smittspridning i den asymptomatiska fasen, en ur virusets perspektiv tillräcklig men inte överstor dödlighet samt människornas stora rörlighet.

Något som också gett fart åt forskningen är den teknologiska utvecklingen. Vi har nu för första gången möjlighet att studera luften och luftburna patogener mer ingående. Tuberkulosen hade sina glansdagar i början av 1900-talet och det har också gått mer än tio år sedan den senaste influensapandemin. Sedan den tiden har teknologin som tillämpas inom vetenskaplig forskning gått framåt med stormsteg. Vi behöver inte längre förlita oss på retrospektiv forskningsmetodik när vi försöker förstå vilka vägar smittan sprids, utan vi kan samla in och undersöka inandningsluften och se vilka patogener den innehåller.

 

Multidisciplinärt samarbete

För närvarande vet vi alltså att många patogener som orsakar luftvägsinfektioner kan spridas från en människa till en annan via luften. Dessutom förefaller det som om vissa individer är kraftigt smittsamma och sprider sjukdomen omkring sig, medan största delen inte ens nödvändigtvis smittar dem de bor med. Vad denna skillnad beror på har man inte lyckats förklara – än! Vår forskningsgrupp strävar efter att klarlägga detta fenomen med hjälp av aerosolfysik, datormodellering samt medicinsk vetenskap. Målet är att i fortsättningen kunna identifiera de individer som lätt sprider luftburen sjukdom omkring sig. Få av oss är experter inom alla ovannämnda områden och därför angriper vi problemet tillsammans som ett multidisciplinärt samarbete och drar nytta av expertisen hos forskare med olika bakgrunder.

Forskningen har inspirerats av COVID-19-pandemin, men resultaten är till nytta även när det gäller att förstå vilka vägar vanliga förkylningar, influensaepidemier och andra smittsamma sjukdomar sprider sig och hur man kan begränsa smittspridningen. Vi önskar också att våra resultat kunde bidra till att hjälpa musikverksamheten att kunna fortsätta under kommande pandemier. Detta vore viktigt för såväl den finländska musikbranschen som medborgarnas välmående.

Enni Sanmark
MD, specialiserande läkare på öron, näs- och halssjukdomar
HNS

 

 

Jag är Enni Sanmark, utexaminerad läkare från Helsingfors universitet 2017 och mamma till en liten dotter. När COVID-19-pandemin började våren 2019 var jag moderskapsledig och hade just slutfört min doktorsavhandling inom öron-, näs- och halssjukdomar.  En god vän till mig bestämde sig då för att påbörja sin egen doktorandforskning om spridningen av COVID-19 och hur den påverkade hälso- och sjukvårdspersonalens välmående. Vi byggde upp forskningen tillsammans och efter många om och men och en lycklig slump utkristalliserades mitt forskningsämne till att gälla den luftburna spridningen av patogener och att studera ämnet ur ett multidisciplinärt perspektiv. En av de mest centrala lärdomarna från projektet kan sammanfattas som följer: ”Om du ställs inför något intressant, våga ta språnget och se var du landar.”

 

 

 

Bilden: Shutterstock