Publiserat: 6.5.2021
Skribent: Valter Weijola

Globalt har över 68 000 arter av ryggradsdjur upptäckts och beskrivits. Av dessa är över hälften fiskar, med 34 300 beskrivna arter. Den näst artrikaste gruppen är reptiler, med 11 400 beskrivna arter, följd av fåglar (ca 10 000 beskrivna arter), amfibier (ca 6 600 beskrivna arter), däggdjur (6 400 beskrivna arter), rundmunnar (120 beskrivna arter), lungfiskar (6 beskrivna arter) och avslutningsvis kvastfeningar med endast två beskrivna arter. 

Många antar säkert att man redan känner till alla ryggradsdjuren, och speciellt fyrfotadjuren (eller tetrapoderna). Riktigt så förhåller det sig ändå inte; de facto ökade antalet beskrivna däggdjursarter med dryga 1 000 arter under perioden 2005–2018. Nya reptiler upptäcks och beskrivs med en takt av 100–200 arter per år.

Min egen forskning fokuserar på artmångfalden av reptiler och grodor i Melanesien, det vill säga Nya Guinea och omkringliggande ögrupper i sydvästra Stilla havet. För en biolog är området intressant av flera orsaker; det ligger vid ekvatorn och har ett tropiskt klimat (vilket generellt medför högre koncentration av arter), det består av ett stort antal mer eller mindre isolerade öar och ögrupper, stora delar av naturen är relativt orörd och fortfarande bristfälligt utforskad.

 

Stor artrikedom och hög grad av endemism på öarna

Med en yta på dryga 780 000 kvadratkilometer är Nya Guinea världens största tropiska ö. Ön karakteriseras av en massiv bergskedja som sträcker sig över nästan hela öns längd i nordväst-sydostlig riktning. Både norr och söder om denna centrala bergskedja breder stora områden av låglandsregnskog, savann och flodområden ut sig, tillsammans med ett antal separata mindre bergskedjor.  På ön finns alltså ett stort antal olika naturtyper, från snötäckta bergstoppar till alpina grässlätter, bergskogar, låglandsregnskogar, savanner och mangroveskogar. Många av de mindre melanesiska öarna återspeglar denna topografi och variation, om än i mindre skala.

Isolering driver artbildningen och Melanesien är fullt av geografiska barriärer för genetiskt utbyte mellan populationer. För många reptiler kan dessa barriärer utgöras av öppet hav mellan olika öar, medan det för grodor i vissa fall kan räcka med en floddal mellan två bergstoppar. Detta har resulterat i både stor artrikedom och hög grad av lokal endemism (så kallad beta-diversitet): av de drygt 900 beskrivna arterna av reptiler och grodor är en överväldigande majoritet endemiska för större eller mindre områden i Melanesien.

 

Forskning fokuserad på unika arter

Min forskning strävar efter att upptäcka och beskriva denna artmångfald, försöka förstå utbredningsmönster och definiera områden som har unika endemiska arter. Arbetet har hittills främst fokuserat på öarna norr och öster om Nya Guinea inom Papua Nya Guineas gränser.

Fältarbetet i Papua Nya Guinea är väldigt intressant och spännande, men logistiskt sett ofta en utmaning på grund av outvecklad infrastruktur, kommunikation och förbindelser. År 2018 utförde vi tillsammans med kolleger från University of Michigan och Papua Nya Guineas nationalmuseum fältinventeringar av reptiler och grodor på ett flertal öar på den vulkaniska öbåge som sträcker sig längs Nya Guineas nordkust, väster om New Britain. Målet var att samla in biologiskt material från Karkar, Crown, Tolokiwa, Sakar och Umboi för vidare studier och analyser vid universitetsmuseerna i Åbo och Michigan. Samma år påbörjade vi även fältinventeringar i Varirata nationalpark, som ligger en bit norr om huvudstaden Port Moresby.

År 2020 beviljade Sakari Alhopuros stiftelse ett stipendium för studier och analyser av de resulterande samlingarna. Öarna hyser närmare 80 reptil- och grodarter, av vilka cirka ett halvt dussin är nya för vetenskapen. Biogeografiskt sett visade sig majoriteten av arterna ha sitt ursprung i Nya Guinea, medan en mindre del härrör från Bismarcköarna. De nya arterna verkar vara endemiska för öarna där inventeringarna utfördes.

Kunskap om artmångfalden och förekomsten av endemiska arter får allt större betydelse i en region vars natur står under ett ständigt växande hot från diverse utvinningsindustrier, klimatförändringen och befolkningsökningen. Förhoppningsvis bidrar resultaten av detta projekt till en ökad medvetenhet om Melanesiens unika natur och är till nytta vid planeringen av framtida skyddsåtgärder.

 

Valter Weijola är en postdoktoral forskare vid Biodiversitetsenheten vid Åbo Universitet. Han doktorerade år 2017 med avhandlingen "Phylogeny and taxonomy of the Pacific monitor lizards (Squamata: Varanus: Euprepiosaurus)", och har forskat i artmångfald och endemism på öar i sydvästra Stilla havet sedan 2008. Med ett stipendie från Alhopuro fördjupar han sig nu i artmångfalden och biogeografin av reptiler och grodor på en rad outforskade vulkaniska öar ovanför Nya Guineas nordkust. 

 

​​​