Publiserat: 28.8.2021
Skribent: Ilppo Vuorinen / Sakari Alhopuros stiftelse

Skärgårdshavet började eutrofieras redan i början av 1960-talet, när fartygstrafiken ökade. På den tiden beundrade vi Neste Oy:s stora tankfartyg från strandklipporna. En gång i veckan anlände de till Nådendal fullastade och åkte tomma därifrån. Vi följde även flottans fartyg: Nuoli-båtarna, fregatten Matti Kurki och senare örlogsfartygen Uusimaa och Hämeenmaa samt materielfärjorna, som gav sig ut till sjöss på måndagar och återvände i slutet av veckan. Vattnet var klart och utanför Saaro udde växte det blåstång. Sedan började Sverigebåtarna trafikera och vattnet blev grumligt till följd av svallvågor från fartygen som allt oftare passerade förbi. Vassruggar dök upp vid badplatsen och blåstång och abborrar försvann från klippstränderna.

Enligt havsforskarna noterades eutrofiering eller övergödning i hela Östersjön. Det internationella Östersjöskyddet fick sin början i och med grundandet av den internationella skyddskommissionen för Östersjön – kommissionen stationerades i Helsingfors på 1970-talet. Kommissionen inledde sitt arbete genom att klassificera Östersjöns miljöproblem på en så kallad hot spot-lista utifrån deras läge.  Det fanns sammanlagt 168 sådana spots, eller problemområden, och bland dem återfanns bland annat bosättningscentra, industrier och livsmedelsproduktion.

Under årens lopp har man lyckats stryka många problemområden från listan, men Skärgårdshavet finns ännu med på listan, som enda finländska vattenmiljö. I Skärgårdshavet har man förvisso vidtagit omfattande skyddsåtgärder, gödselanvändningen har minskat och skyddszoner har inrättats, men trots det mår Skärgårdshavet allt sämre.

Skärgårdshavet är Åbobornas angelägenhet.

Ett anklagande finger riktas ofta mot jordbruket, även om det är fråga om en mer omfattande helhet. Övergödslingen har ursprungligen fått sin början på grund av gödselindustrins hållningslöshet. Det här är något som ännu inte heller är under kontroll eller ens föremål för diskussion. Eller har ni hört representanter för gödselindustrin delta i miljödebatten kring Skärgårdshavet? Var är kommentarerna från Kemiras (numera Yara) ledning om Skärgårdshavets tillstånd och konstgödselns andel i det hela?

Orsakerna till Skärgårdshavets och den finländska naturens tillstånd bör i första hand sökas inom industrin. Skogsindustrin har i tiderna förstört Finlands vatten med kvicksilver och den kemiska industrin har genom sin verksamhet förorenat både vatten och luft och påskyndat insektsdöden med sina skadliga produkter, såsom DDT och biprodukt dioxin. Listan är mycket lång.

Till listan över de skyldiga kan numera också fogas de strukturella förändringar som Europeiska unionen gett upphov till.  EU gynnar specialisering, vilket innebär att växtodling och djurgårdar inte länge möts: den naturliga gödsel som uppkommer på gårdar med djurhållning kommer inte längre växterna till gagn på samma sätt som ännu på 1960-talet.

Det går att ingripa i naturens tillstånd och man har också gjort det. Skogsindustrin tvingades ändra sina tillvägagångssätt, bränslen har utvecklats till att bli blyfria, DDT och dioxinhalterna har minskat tack vare användningsförbud och andra lagar. I en demokrati kan vidtas tvingande åtgärder: det här sker genom ändrade bestämmelser. Detta borde nu tillämpas i fråga om gödselindustrin.

 

Natur som fördärvats av människan är skoningslös

Den globala miljöföroreningen uppstod som en följd av de problem som befolkningsökningen gett upphov till. Den gröna revolutionen, som tog sin början på 1950-talet, innebar ett kraftigt ökat bruk av konstgödsel, gynnade användningen av växtgifter utan att deras effekt på ekosystemen testades och innebar starten för en effektiviserad växtförädling. På så sätt avskaffades hungersnöden, men samtidigt göddes den nuvarande befolkningsexplosionen. 

Man blev tidigt varse om problemen med miljögifterna när den amerikanska havsforskaren Rachel Carson skrev boken Tyst vår, som även hos oss gav upphov till en miljödebatt. Här var det skogsindustrin som var föremål för debatten. Pekka Nuorteva skrev boken Elohopea Suomen luonnossa ja hallintokoneistossa (Kvicksilver i Finlands natur och förvaltningsmaskineri). Genom lagändringar fick man skogsindustrin att sluta använda kvicksilver, och DDT och PCB belades med användningsförbud. Bra så, men industrin upphörde förstås inte, utan började utveckla nya miljögifter. Fortsättningsvis ställdes inga krav på att de på förhand måste testas på ekosystemnivå. Nuförtiden plågas vi av så kallade evighetskemikalier, Forever chemicals, eller PFAS (per- and polyfluorinated alkyl substances), som är helt syntetiska. De finns kvar i naturen oerhört länge, anrikas i näringskedjorna, är cancerframkallande och stör hormon- och immunsystemen.

När man följer dagens miljödebatt känns det som om man inte lärt sig något, trots att naturförlusten redan är uppenbar för alla: efter att man kört hundra kilometer är bilens vindruta inte längre full av döda insekter och antalet insektsätande fåglar har minskat. Den finska naturens vår håller på att tystna. Debatten om naturens tillstånd är mycket inskränkt här hos oss. Skärgårdshavets problem, insektsdöden och klimatförändringen betraktas som separata problem, även om de är intimt förknippade med varandra – liksom allt i naturen. Den senaste övergripande miljödebattören var Pentti Linkola. De fakta han framförde stämmer ännu, även om man inte bör acceptera den hatretorik som var utmärkande för honom. Den nuvarande utvecklingen måste vändas snabbt, annars förstörs världen inför våra ögon. Vi har redan sett tusentals människor förlora sina hem till följd av klimatkatastrofen. Om vi nu inte agerar i tid kommer vi ännu att hinna se miljontals människor dö av samma anledning.

Naturförlusten angår oss alla.

Ständig ekonomisk tillväxt är en illusion

Den vetenskapliga bakgrunden till överbefolkningen fastställdes redan på 1700-talet, när den engelska demografen Thomas Malthus visade att en populations exponentiella tillväxt leder till att dess resurser uttöms. Ekonomisk tillväxt framförs regelbundet som ett slags berättigande för att fortsätta på den inslagna vägen. Någon sådan rättighet existerar inte. Att den ekonomiska tillväxten ska kunna fortsätta på samma sätt som nu är en illusion.

Den finländska naturens möjlighet till överlevnad i år och framöver beror på hur mänskligheten löser sina problem, varav den oreglerade nativiteten är det största. Det är något som man talar förvånansvärt lite om.

Detta är alltså mina egna funderingar och de representerar inte nödvändigtvis stiftelsens uppfattningar.

 

Bilden: Vastavalo / Teuvo Salmenjoki

 

 

 

Ilppo Vuorinen är professor emeritus från Åbo universitet. Under sin aktiva tid utförde Vuorinen bred forskning om miljöns tillstånd och förändring. Han arbetade främst inom havsforskning, bland annat på Södra ishavet och i Österjön. Dessutom deltog han i fästing- och borreliosforskningen och höll från början av 2000-talet kurser i marinbiologi vid Skärgårdshavets forskningsanstalt på Själö.