Publiserat: 29.9.2021

I tidningarnas rubriker förkommer nästan dagligen glaciärer som smälter rekordsnabbt, stormskador, översvämningar, förödande värmeböljor, torka, skogsbränder och pandemin. Nyhetsbilderna visar hur klimatförändringen redan nu försvårar livet för miljoner människor i världens olika hörn – och uppskattningar tyder på att detta kanske bara är början.

De främsta orsakerna till klimatförändringen och den därmed starkt förknippande utarmningen av naturen ligger i användningen av fossila bränslen, överkonsumtionen av naturresurser och den överdrivna skogsavverkningen. I allmänhet är det just dessa faktorer som tas upp först när utarmningen av naturens mångfald diskuteras. Denna gång tog intervjun ändå en överraskande vändning: naturvetaren tog avstamp i antikens Rom, Plinius och upplysningens tidevarv.  

Vad har då antikens Rom, Plinius och upplysningen att göra med klimatförändringen och utarmningen av naturen? Ju längre man lyssnar på Niemelä, desto tydligare förstår man sambandet.

– Natural History som skrevs av Plinius i det romerska riket är ett av de få storverk som bevarats från antiken till våra dagar. Plinius var känd som författare och hög tjänsteman och i hans verk fäster man sig vid att han inte höjer människan över naturen. Under antiken betraktades romarna människan som en del av naturen, vilket också vi borde göra, säger Niemelä.

 

Människan är den svagaste länken

Niemelä anser att utvecklingen började gå åt fel håll ur naturens perspektiv i synnerhet under upplysningens och nyttans tidevarv.

– Då förändrades människans förhållande till naturen – upplysningsfilosoferna höjde människan över naturen. Upplysningstiden följdes av den industriella revolutionen som ledde till att naturresurserna började utnyttjas globalt och gav upphov till gruv- och skogsindustrin. Den ur naturens perspektiv negativa utvecklingen har också påskyndats av kristendomen, i synnerhet den protestantiska kyrkan. Den katolska och ortodoxa kyrkan anses vara mer naturvänliga, säger Niemelä.

Religionernas inverkan på naturuppfattningen och det sätt på vilket naturen utnyttjas är föremål för ett allt större intresse.

– Redan på 1960-talet publicerades texter enligt vilka exploateringen av naturen blev vanligare i och med den protestantiska tron. Nu är intresset för ämnet allt större och har också gett upphov till multidisciplinär forskning. Man talar om ekoteologi som har fört samman naturvetare, arkeologer och teologer.

Ekoteologin ifrågasätter människans ställning som skapelsens krona och dryftar människans relation till naturen. Den framhäver uppfattningen att människan är en del av naturen och inte klarar sig utan den.  

Niemelä har ofta besökt Villa Lante, Finlands Rominstitut, där han har satt sig in i bland annat religionerna i antikens Rom.

– Historierna från antiken ger en bild av att Moder Natur som skapat allting har varit ett slags elak styvmoder för människan. Nästan alla arter har redan alldeles i början av livet någon slags beredskap att försvara sig mot utomstående hot – utom det nyfödda människobarnet. Det enda som människan kan vid födseln är att gråta. Vi föds som mycket sårbara och förblir ända till slutet den svagaste länken, funderar Niemelä.

Niemelä hänvisar till följderna av klimatförändringen och utarmningen av naturen som vi redan har fått försmak av i form av orkaner, torka och skogsbränder.

– Vi har redan den kunskap och teknik som behövs för att åtgärda situationen. Men allra först måste vi kunna förändra våra attityder och vår relation till naturen. Att inse detta är nyckeln till en bestående förändring.

 

 

 

Från antikens Rom till fjällen i Kevo

Utöver den historiska synvinkeln granskar Niemelä naturen också via konsten. Han har bland annat skrivit verket Vaelluksia maisemaan – Taiteen mestarit meren äärellä tillsammans med konsthistorikern Markku Valkonen. Verket, som är unikt i sin omfattning, beskriver växelverkan mellan de naturhistoriska förändringarna och konsten.

Det primära intresseobjektet för professor emeritus Niemelä, som närmar sig naturen på ett tvärvetenskapligt sätt, finns ändå just nu i Lappland i Finland. Han leder forskningen vid Åbo universitets fältstation i Kevo som finansieras av Sakari Alhopuros stiftelse och undersöker hur klimatförändringen påverkar den lappländska naturen.

– Det är närmare bestämt fråga om en komparativ undersökning som syftar till att klarlägga hur miljöförändringarna påverkar dels de subarktiska organismsamhällena i Lappland, dels organismsamhällena i Östersjön. Niemelä berättar att forskningsarbetet utom i Kevo också utförs på Själö i Skärgårdshavet under ledning av biträdande professor Jari Hänninen som är chef för Skärgårdshavets forskningsinstitut.

Forskningen tog ett steg framåt när en utredning, som sammanställde information från 166 uppföljningsundersökningar, publicerades för ett år sedan. Undersökningen visade att de terrestriala, dvs. på land levande insektsamhällen har gått kraftigt tillbaka medan de akvatiska, dvs. organismsamhällena i sötvattnen, har blivit rikligare.

– Vattenekosystemens resultat förklarades av övergödningen av vattnen. I de landbaserade ekosystemen var den förklarande faktorn den kraftiga fragmenteringen av livsmiljöerna som sker bland annat till följd av byggande, åkerbruk och skogshushållning.

Klimatförändringen hade ingen särskilt framträdande roll i utredningen, vilket väckte många frågor hos forskarna vid Åbo universitet.

– Vi anser att man kunde utreda klimatförändringens inflytande med hjälp av långa tidsseriestudier som gjorts såväl i Kevo som på Själö. I Kevo är livsmiljöerna nästan ofragmenterade och över området finns en över 50 år lång fångsttidsserie för fjärilsarter som är unik i hela världen. Där är det lättare att observera följderna av klimatuppvärmningen eftersom effekterna av fragmenteringen av livsmiljöer är har eliminerats, förklarar Niemelä.

Niemelä anser att de unika uppföljningarna som gjorts i Kevo och på Själö visar på betydelsen och vikten av långsiktig grundforskning.

– Långtidsundersökningarna på fältstationerna har nu visat sig vara guld värda. Utan dem vore det nästan omöjligt att få tillförlitlig information om hur ekosystemen påverkas av de förändringar som under decenniernas lopp skett i klimatet och miljön.

 

Nordliga arter hotade

Det finns redan forskningsevidens för att klimatförändringen har påverkat biodiversiteten i den lappländska naturen.

– Vi har redan gjort flera observationer som kraftigt stöder vår hypotes. Ett bra exempel är den allmänna frostfjärilen och att de skador den orsakar blivit allt vanligare. Klimatuppvärmningen har lett till att det i området har etablerat sig andra nya skadeinsekter som utgör ett allvarligt hot mot fjällbjörkarna, berättar Niemelä.

Om fjällbjörkarna försvinner påverkar det enligt Niemelä omedelbart alla biosamhällen som lever på fjällbjörkarna, till exempel olika fjärilar och skalbaggar och de djurarter som är beroende av dem, såsom fåglarna.  

– Effekterna blir snabbt mycket omfattande när de framskrider längs näringskedjan. När något i naturen blir snedvridet får detta många olika slags återverkningar. Följderna av klimatuppvärmningen är speciellt kraftiga just i Lappland.  Ifall tundran och palsmyrarna försvinner orsakar det allvarliga förändringar i ekosystemen i det nordligaste Finland.

– Klimatförändringen har överlag överraskande många slags följder och därför behöver vi mer forskningsbaserad kunskap. Med stöd av finansieringen från Sakari Alhopuros stiftelse har vi möjlighet att fördjupa vårt kunnande och ta fram mer forskningsbaserad kunskap om klimatförändringens effekter.  Men det räcker inte med enbart kunskap – det är attityderna och åtgärderna, dvs. hur vi utnyttjar vår kunskap, som avgör vår framtid, säger Niemelä.